26.08.29 Vänersborg
Kära dagbok.
Det är ett förväntansfullt sorl bland de resenärer som har börjat samlats framför ReseMakarns kontor. Lördagseftermiddag i Vänersborg. Jag kan se människor med kundvagnar röra sig in i och ur mataffären på andra sidan vägen. Kanske ska de hem till lördagsmys och långfilm . Vi ska med buss till Gardermoen och vårt hotell för natten. Det regnar lite, så vi har ställt våra väskor under taket intill byggnaden bakom oss. Snart är bussen här. Min kollega bakom ratten har redan åkt för att hämta de av oss som kliver på resan i Alingsås och Göteborg. Jag hör ett klingande skratt i vår väntande grupp. Stämningen är skön och jag känner mig glad och tacksam över att få resa ut med dessa människor . Få lära känna dem lite grand och tillsammans få uppleva allt det som väntar oss. Ikväll blir det hotell på Gardermoens flygplats. Imorgon landar flygplanet med oss i Kirkenes , över 200 mil norrut.
Bussen kommer och vi går ombord. Jag greppar mikrofonen och säger "Då så, gott folk, då reser vi vidare mot Uddevalla." Bussen rullar. Vi är påväg. Resan har börjat!
26.08.30. Säte 14 D, flyg mellan Gardermoen och Kirkenes. Dag 2
Det ligger ett ulligt molntäcke under flygplanets mage. Solen skiner in i kupén och får de små iskristallerna på rutan att gnistra som strass. Fast vackrare. Som om stjärnstoff från himlarna ovan oss stilla singlat ner genom mil av atmosfär för att vila en stund på flygplansfönstrets yta.
Min blick söker luckor i molnfluffet. Under oss sträcker den arktiska tundran ut sina urtidsarmar . Famnande väder och vind, fjäll och hav, och en och annan gäst på jorden. När vi kommer närmare vår slutdestination, Kirkenes, så hoppas jag på glipor i molntäcket. Utsikten från luften är så vacker! Barents hav med sin norska kustlinje. Det mörkgrå havet intill de något ljusare urbergshällarna. Kirkenes längst in i sin vik. Lummigt grön. Som en oas i tundrans stenöken. Längre till öster breder den Sibiriska tajgan ut sig. Under flygplansvingarna möter Norge, Finland och Ryssland varandra. Vi landar i ett gränslandsområde som politiskt har det kärvt just nu. Gränsen till Ryssland, bara en kort busstur från Kirkenes centrum, är öppen. Men det är knappt, och den kan stängas helt , när som helst. Visum krävs och Ryssland ser Norge som ett ogästvänligt oçh otrevligt land. Svartlistat. Men människorna här på Nordkalotten ser inte på varandra på det sättet. Det är 200 mil till Oslo och ännu längre till Moskva! Världen ovanför polcirkeln är sitt eget land. Inga stämplar i passen behövs som tillåtelse att angå varandra. Arktis folk är en av anledningarna till att jag känner hopp inför framtiden.
Trycket i öronen ökar. Piloten lutar planet i en vid sväng. Den lätta stöten när hjulen tar i asfalten får min granne att dra en tyst suck av lättnad. Alla trivs inte bland molnen.
Luften är sval och torr. Jag suger i mig djupa klunkar av den vänliga fjällvinden som målar mina äppelkinder svagt rosa. Fjällvinden viskar i mitt hjärtas öra - Välkommen.
26.08.31 Sittande längs med fönstren på däck 4, dag 3
Det prasslar av papper. Stämningen är fokuserad, koncentrerad. Ibland hörs en lätt frustrerad suck, snart följt av ett"Nu fungerar det!" i triumf. Vi sitter på båten och kopplar upp oss på skeppets wifi för att sedan hämta och installera Hurtigrutens app. I den finns dagsprogram, utflykter, menyer och mycket mer på bara några klicks avstånd. Samma information finns på skärmar överallt på skeppet, eller på utskrivna papper i receptionen på däck 4. Men en app känns så välbekant praktisk.Så nära, så tillgänglig. Så vi hjälper varandra att tackla den digitala teknikens utmaningar av både det goda humöret och våra sk."smarta" mobiltelefoner.
Snart är hytterna (eller lugarerna, som det heter på norska) färdigstädade och redo att boa in oss i. Snart är det dags för lunch. Snart lämnar skeppet Kirkenes hamn. Snart är vi påväg ut bland vågorna! Barents hav - here we come!
Vi seglar ut. Medan vi tar oss an den enorma lunchbuffén så följer vi kusten med det öppna havet intill. Starka tidvattenströmmar runt skeppets skrov. Om vår planet varit platt som en pannkaka, hade vi med hjälp av en kikare, kunnat se isarna på Nordpolen eller Svalbards karga skärgård. Nu gör jordens krökning horisontens dis till ett spännande löfte om att det finns en fortsättning bortom det vi inte ser. Plötsligt upptäcker en av resenärerna pektoralfenan och ryggen på en späckhuggare bryta havsytan. För en dryg sekund öppnas en liten glugg ner mot den fantastiska värld som finns under skeppets köl.
Vi är gäster i ett landskap som både är kompromisslöst kraftfullt och hjärtskärande skört. Nordatlanten ger verkligen perspektiv på vilken roll människan har på vår planet.
26.09.01. Ute på soldäck, dag 4
Nedanför fjälltoppen, som ur en enorm skål, sträcker en tunga av glaciäris ut sig nedför sluttningen. Lite av förra vinterns snö täcker stora delar av glaciären, men här och var skimrar isen grön. Vinden är sval men mild. Då och då tar den i lite extra och passar på att lirka loss små hårtestar ur mina flätor. Jag försöker stoppa tillbaka håret till sin planerade form men ger snart upp inför atlantvindarnas enträgenhet. Några av mina medresenärer har rustat sig med mössa för att bättre hålla värmen här ute på det öppna däcket. Ett klokt val bland de lekande vindarna.
Jag ser silhuetten av en havsörn sittande på en klippa på ön vi passerar. Tidigare på säsongen häckar tusentals sjöfåglar bland de kala klipporna. Nu ser vi en liten flock arktiska tärnor, med sina kritvita smala vingar, röra sig på havsvindarna lika smidigt som svalorna hemma om våren.
Jag pratar en stund med ett par från Melbourne i Australien. De känner en sådan förundran över hur storslaget och vackert det karga landskapet är runt omkring oss. På en knapp vecka färdas vi från den arktiska tundran i norr till Bergens tempererade regnskogar i söder. Hurtigrutens klassiska kustrutt bjuder på så många upplevelser av landskapet längs med den norska Atlantkusten.
Men det är inte bara fjäll och fjordar vi möter på seglatsen. Vi möter människor från världens alla hörn. Vi möter skeppets besättning som gör allt för att pyssla om oss och få oss att njuta av dagarna på båten. Vi möter lokalbefolkningen som åker med ett par hamnar för att gå till tandläkaren eller fynda på garnrean i Hammerfest. Och vi möter oss själva i de tysta rofulla stunderna eller i de härliga samtalen om stort och smått.
Min nästipp är kall och jag rör mig mot den lilla utomhus-loungen med infravärmen påslagen. Några av ReseMakarns resenärer har redan slått sig ner på de mjuka gröna sofforna. Tiden har slutat existera för en stund. Den blir inte så viktig här ute på havet.
26.09.02 Trollfjorden, dag 5
De kraftfulla vingpennorna vibrerar i uppåtvindarna. Havsörnen svävar ovanför oss. Blicken mot den mindre båten bredvid vårt skepp. Havsörnsafarins kapten har lagt sin lilla skuta längs med vår bredsida. Vi kan se våra medresenärer ute på däck. Kameror och kikare riktade upp mot skyn, mot vår fjäderbeklädda följeslagare. Safari-kaptenen lyfter upp en stor lax och svänger den över relingen. Genast viker örnen ihop sina vingar och störtdyker med mot vattenytan under sig. Med perfekt tajming så fångar den laxen som blivit slungad ut från den lilla båten bredvid oss. Vi njuter av skådespelet uppe på soldäck. Skyn är full av måsar som lockats av den generösa fisk utdelningen. Men de vet vilken pippi som har första tjing på firrarna. Örnarnas klor kan lätt slita sönder en måskropp.
Vi vänder in mot den trånga Trollfjorden. Tusen meter höga fjällväggar reser sig på skeppets sidor. De drar våra blickar uppåt. Raggiga konturer av bergskammarna får fantasin att skena. Vi ser de urgamla trollen, med sina armar av sten och sina hjärtan av is, slumra sin tusenåriga sömn. Sorlet tystnar uppe på däck. Vi är alla uppfyllda och kanske tillochmed lite överväldigade av naturens skönhet och närhet där vi sakta glider fram på den spegelblanka fjorden. Ovanför oss cirklar fortfarande en av örnarna, hoppfull om ännu en fet lax.
26.09.03 Soldäck MS Kong Harold, dag 6
Kära dagbok
Den hade fått en mer neutral smak än vad många av resenärerna kom ihåg från sin barndom. Torskleveroljan.Tranet med alla nyttiga vitaminer och omegasyror. Expeditionsteamets ledare stod med en av sina kollegor tillsammans med oss andra ute på soldäck. De hade varsin flaska med Möllers tran i handen. En tredje kollega stod redo med skedar. Åt vi tranet skulle vi få behålla skeden. De hade gjort upp att ledaren skulle introducera denna polarcirkel-ceremoni, och servera sin kollega en sked med de ädla dropparna. Men när kollegans räv bakom örat snabbt vände på ordningen och räckte fram transkeden till sin närmaste chef, så kunde han ju inte komma undan utan svalde ner oljan under våldsamt grimaserande. Han var inte den enda med ett ansikte i djupa veck i raden av modiga transörplande resenärer. Själv längtar jag alltid efter ett knäckebröd då jag svalt tranet och stoppat skeden i handväskan. Inte så mycket för smakens skull utan mer för att skava bort den feta hinnan som glacetat min gom och min tunga. Det fick bli en kopp te istället. För andra ett glas bubblande vitt.
Nu har vi lämnat Nordkalotten bakom oss. Långsamt har landskapet förändrats när vi seglat söderut genom Lofoten, Vesterålen och Helgelandskusten. Fler och fler hus, mer grönska. Fjällen höga med små snöfläckar där solen inte kommit åt. Det är svårt att slita sig från relingens utkiksplats. Landskapets skönhet är nästan svår att ta in. Tänk att vi faktiskt är här! Just på denna otroliga plats på planeten!
260904 Frukostbordet, vid ett soligt fönster, dag 7
Den vita lastbilen kör långsamt förbi fraktkonteinrarna, staplade tre på höjd inne på hamnområdet. Bakom dem sticker gula lyftkranar upp sina torn och armar. Styrhytter na ser ut som små tändsticksaskar därifrån jag sitter. Det myllrar av trafik i Trondheim. Solen skiner från en nästan klarblå himmel. Septemberhimmel, hög med klar luft att dra djupa andetag av.
Jag tar en klunk av mitt te. Äggsmörgåsen med inslag av gravad lax är uppäten. Det enda som är kvar av apelsinklyftorna är skalen som vilar på den vita tallriken som pråmar på en spegelblank kanal. Utanför fönstret krusas vattenytan på hamnbassängen. Jag försöker se om det är ett stort fiskstim som har simmat in eller om det är vinden som kittlar vågorna.
Trondheim är en stad som växer. Husen trängs med varandra uppför sluttningarna. Stora, små. Gula, röda. Trä, stål. Medeltida, byggda igår. Jag älskar stadens brokighet. Den spretar som ett gammalt toktäcke.
Min blick söker sig bortom konteinerhamnens järnlådor. Den mäktiga tornspiran sträcker på sig. Dessa gotiska katedralenr ger mig alltid en känsla av att vara en förklädd rymdraket beredd att bränna till och flyga som en pil ut i rymden. Allt strävar upp, upp, upp. I tusen år har Nidarosdomen varit mötesplats mellan jord och himmel. Den här morgonen glöder kyrktornet i mjukt grönt.
Snart stävar MS Kong Harold ut ur Trondheims hamn, på sin väg mot Bergen. Vi har precis startat vår femte dag på Hurtigrutens kustrutt mellan Kirkenes och Bergen. Imorgon går vi på vår väntande buss och reser hem igen. Men innan dess ska vi ha en skön dag längs med norska Atlantkusten. Havet bär oss medan solen kysser våra kinder varma.
26.09.05 Soldäcket på MS Kong Harald, dag 8
Vi tränger ihop oss ännu lite till. Familjefoto kallar expeditionsteamet det. Och på sätt och vis är vi en sorts brokig storfamilj. Vi kommer från världens alla hörnen. Vi har pratat och umgåtts på båten i ca en vecka eller längre. Många har drömt om att resa med Hurtigruten i hela sitt vuxna liv. Drömmar vi delat med varandra. Och nu blev det av. Och snart är resan över.
Det är både en uppsluppen och lite vemodig stämning bland oss när vi, efter att fotot tagits, skålar en avskedsskål med varandra. Här och var tas det selfies med dem man lärt känna lite extra. Många går till besättningen och tackar för en fin resa. Skratt och kramar i solskenet på däck 7.
Det är lätt att känna sig trött efter en resa med så många upplevelser. Man vill både fortsätta resan lite till och samtidigt ska det bli väldigt skönt att komma hem. Få tid att smälta allt man varit med om. Sova i sin egen säng med sin egen kudde. Komma tillbaka till det välkända för att om ett tag kanske bli sugen på att resa ut igen. När jag sitter längst fram i våra turistbussar brukar jag hela tiden ha ett öra lyssnande på vad som händer i kupén bakom mig. Det finns en sorts mjuk, avslappnad och stilla tystnad som infinner sig när våra resenärer sitter i sina säten och slumrar eller sover. Den tystnaden gör mig alltid så ödmjuk och varm inombords. Det är fint att som chaufför och reseledare få uppleva hur våra resenärer slappnar av och känner sig trygga att ägna sig åt att bara vara i den sorts eftervärme som goda upplevelser av resor ger. Vi som jobbar längst fram i våra bussar tar hand om allt praktiskt, alla tider som ska hållas, att bussen har bränsle, vägtullar, incheckningar, matallergier och annat som behöver ses över så att ni resenärer får den resan som ni drömt om. Tack för att ni ger oss möjlighet att få pyssla om er och arbeta för att era drömmar ska slå in!
Om några timmar anlägger vi hurtigrutkajen i Bergen. Inloppet är så vackert. Inte helt olikt delar av den svenska västkusten. Min kollega bakom ratten står redo för att välkomna oss ombord på vår ReseMakarn-buss. Efter det reser vi vidare, över Hardangervidda, mot inlandet och orten Geilo där middag och bäddade sängar väntar oss. En sista kväll med just det här resegänget. Imorgon är vi hemma igen. Tack alla resenärer och tack Hurtigruten för den här gången!
